AKITA

Hemland
Japan

Bakgrund
Ursprungligen var de japanska spetshundarna små till medelstora. Några riktigt storvuxna hundar existerade inte. I Akitaregionen användes matagiakita (medelstora björnhundar) till hundhetsning från början av 1600-talet. Från 1868 korsades matagiakitor med tosa och mastiff. Rasen ökade i storlek, men förlorade spetstypens särdrag. 1908 förbjöds hundkamp, men rasen bevarades ändå och utvecklades som en stor japansk ras. Detta ledde till att nio utmärkta exemplar av rasen utnämndes till nationalsymbol 1931. Under andra världskriget användes hundpälsar i militärbeklädnad. Polisen beordrade att alla hundar utom de schäfrar som användes i militär tjänst skulle fångas in och konfiskeras. Några entusiaster försökte kringgå ordern genom att korsa sina hundar med schäfrar. När andra världskriget var över hade antalet akitor minskat drastiskt och fanns i tre distinkta typer: 1) matagiakita, 2) kamphundsakita och 3) schäferakita. Detta skapade en mycket förvirrad situation för rasen. Under återuppbyggnaden av rasrena akitor efter kriget upplevde hunden Kongo-go från Dewa-linjen, vilken hade drag från både mastiff och schäfer, en tillfällig men väldig popularitet. Akitor föddes upp av allt fler och fick ett stort uppsving i popularitet. Entusiaster för den ursprungliga akitan godtog dock inte denna typ som någon sann japansk ras. För att eliminera inslaget av främmande raser korsade de in matagiakitor i syfte att återställa den ursprungliga, rena rasen. De lyckades så småningom att etablera den storvuxna ras vi känner till idag.

Helheten
Akita skall vara storväxt, kraftigt byggd, välbalanserad och med mycket massa. Könsprägeln skall vara tydligt framträdande. Rasen skall vara mycket ståtlig, med anspråkslös värdighet och robust kroppsbyggnad. Akita skall vara lugn, trofast, foglig och lättlärd.

Exteriör
Skallens storlek skall vara i proportion till kroppen. Pannan skall vara bred med tydlig pannfåra, men utan rynkor. Stopet skall vara markerat.
Nostryffeln skall vara stor och svart. Hos vita hundar är köttfärgad nostryffel tillåten. Nosryggen skall vara rak. Nospartiet skall vara måttligt långt, kraftigt och brett vid basen, avtagande mot nosspetsen, dock inte till en skarp spets.
Läpparna skall vara åtsmitande.
Tänderna skall vara kraftiga. Saxbett.
Kindmuskulaturen skall vara måttligt utvecklad.
Ögonen skall vara relativt små, nästan trekantiga i formen p.g.a. stigningen i yttre ögonvrån. De skall vara måttligt brett ansatta. De skall vara mörkt bruna, ju mörkare desto bättre. Öronen skall vara tämligen små, tjocka och trekantiga med lätt rundade spetsar, måttligt brett ansatta. Ståndöron med tendens att luta framåt.
Halsen skall vara tjock och muskulös utan hakpåsar och i harmoni med huvudet.
Ryggen skall vara plan och stark.
Länden skall vara bred och muskulös.
Bröstet skall vara djupt med väl utvecklat förbröst. Revbenen skall vara måttligt välvda.
Buklinjen skall vara väl uppdragen.
Svansen skall vara högt ansatt och grov samt bäras kraftigt ringlad över ryggen. Svansspetsen skall nästan nå ner till hasen, när svansen dras ut neråt.
Skuldrorna skall vara måttligt sluttande och utvecklade.
Armbågarna skall vara åtliggande.
Frambenen skall vara raka med kraftig benstomme.
Fram- och baktassarna skall vara tjocka, runda, välvda och slutna.
Bakbenen skall vara välutvecklade, starka och måttligt vinklade.
Rörelserna skall vara spänstiga och kraftfulla.
Hos hanhund måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

Päls
Pälsen på manken och baksidan av låren skall vara längre. Pälsen på svansen skall vara längre än på resten av kroppen. Yttre pälsen skall vara hård och rak och underullen mjuk och tät.

Färg
Röd fawn, "sesam" (d.v.s. röd fawn med svarta hårspetsar), brindle (d.v.s. tigrerad) eller vit. Nämnda färger utom vit skall ha "urajiro", d.v.s. vitaktig päls på bröst och mage, på svansens undersida och på benens insidor.

Mankhöjd
Hanhund 67 cm
Tik 61 cm
En avvikelse på +/- 3 cm tolereras. Förhållandet mankhöjd - kroppslängd 10:11. Tikar har dock något längre kropp än hanhundar.

Fel
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
Otydlig könsprägel, skygghet, över- eller underbett, ofullständigt antal tänder, pigmentfläckig tunga, ljusa ögon eller kort svans.
Diskvalificerande fel:
Öron som inte är ståndöron, hängande svans, långhårig päls (raggig), svart mask och fläckar på vit bakgrund.

Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.